Did I even mean shit?
Did you ever care?
15 onsdag Jul 2015
Posted Uncategorized
in15 onsdag Jul 2015
Posted Uncategorized
inDid I even mean shit?
07 tisdag Apr 2015
Posted Uncategorized
inAm I the only one around who deserves the presence of demons?
18 onsdag Feb 2015
Posted Uncategorized
inJag funderar ofta på det här med lyckliga människor. Eller inte lyckliga, utan snarare människor som bara trivs. Som är nöjda. Som inte ens tänkt tanken att greppa tag i så kallade ”once in a life time opportunities”. De bara.. trivs, ibland har de skitdåliga, verkligen pissiga dagar, eller till och med veckor eller månader. Men på nåt sätt får de ändå livspusslet att gå ihop och skapar en miljö och ett liv värda att stiga ur sängen för.
Jag längtar så efter att kunna vara lite lagom. Inte köra på ända in i väggen, och lite till och sen kämpa så hårt och länge för att komma upp och rida vågen igen.
Det gör så jävla ont. Det är så smärtsamt att inse saker om sig själv. Att ge upp saker en verkligen vill. Eller tror sig vilja i alla fall. Och det är så svårt att försöka urskilja vad som är äkta, vad som är värt något, vad som är ”vanligt” från det sjuka och förvridna.
Och det är så förnedrande att behöva hjälp med saker som för alla andra verkar så självklara. Att inte kunna städa upp i hjärnan på egen hand…
30 fredag Jan 2015
Posted Uncategorized
inÄr i London. Alltså världens bästa. Och världens bästa tjejer med mig. Men på en gnisslig (?? Frågetecken i dubbel bemärkelse alltså, enligt datorn finns inget sådant ord(?1) och är det verkligen det ljudet/ordet jag letar efter(?2)) luftmadrass (och ordet jag letade efter var nog knarrig!). Och ett herrudjävulskt kallt rum. Sockar och dubbla byxor+fliströja och warmwater bottle.. Men glad är jag för det.
På måndag har jag även roffat åt mig en anställningsintervju för heltidstjänst. Skulle vara imorgon, men blev flyttad pga anledning okänd. + också eventuellt erbjudande om deltid. + också även erbjudande om boende. Så alltså jaa. Rätt nöjd med tillvaron. Förutom att nervositet kryddad med panik och skräck smyger sig på. Men old news kanske? Är alltid omotiverat nervös för minsta lilla. Typ som ibland när människor sätter sig bredvid mig på bussen när jag har ETT stopp kvar stegrar hjärtslagen och jag undrar hur fanken ska jag kommer ur den här situationen utan att det ska bli såå jääkla pinsamt?!?! Ska jag bara åka med några hållplatser extra och gå tillbaka?! Brukar ju oftast lösa det med bravur, ett litet tyst pip till ursäkt och minimal ögonkontakt före jag klumpigt ramlar fram mot utgången. och så tänker jag ”jaa, det där var ju inte så värst pinsamt”. repeat every friggin busride!
Blev ju långt det här. Med tanke på att jag bara skulle in och säga att det kanske blir ett äventyr till. Eller äventyr och äventyr… Känns mer som att återvända hem.
Peace out!
15 torsdag Jan 2015
Posted Uncategorized
inHave you no idea that you’re in deep?
I dreamt about you nearly every night this week
How many secrets can you keep?
Cause there’s this tune I found that makes me think of you somehow and I play it on repeat
Until I fall asleep
06 tisdag Jan 2015
Posted Uncategorized
inDet blir så här. Jag försöker skriva och hålla bloggen uppdaterad. Mest för mig själv. Men det vill bara inte ibland. Det bara står still. Gick in idag och tänkte att det var på tiden att skriva nånting. Har ju inte skrivit en rad sen precis efter jag kom hem från London.
Och där, två inlägg publicerade dagarna efter varandra i början av november. Har ärligt inget minne av det. Känner inte igen en endaste mening. För helvete.
Har just bokat en biljett till London. En födelsedagspresent från mina föräldrar. Exakt precis vad jag behöver nu. Tid med några av de allra bästa människorna i en av de allra bästa städerna jag vet.
Stay sane, i for one will do my best.
04 tisdag Nov 2014
Posted Uncategorized
inJag måste kämpa så hårt. Varenda dag, för att hålla mig över ytan, för att inte låta känslorna ta över helt och falla. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå min kamp. Hur lång och svår den är. Men ibland, bara ibland, önskar jag så innerligt att jag inte behöver förvänta mig att bli ifrågasatt, att bli tillsagd att ”hålla ut”. Jag vill inte behöva försvara mina känslor längre. Jag gör det automatiskt, till och med när jag berättar hur jag känner för de som faktiskt bryr sig, de som förstår och stöttar. Jag förminskar mig själv. För jag vill inte bli dömd.
Men nu håller jag ut. Ett litet tag till. Jag vet att jag inte är ensam, även om det ibland känns så. Jag vet att jag har så många bakom mig. Som fångar mig om jag faller. Som aldrig dömer.
03 måndag Nov 2014
Posted Uncategorized
inLigger i sängen och har sån fet ångest. Kan inte bara ge upp en till sak utan backup plan, men fanfanfan mår så jävla dåligt. Bara gråter. Fattar aldrig hur dåligt jag mår för ens jag ligger på botten och gråter. Måste bort, ut, härifrån.
Jag måste hitta hem.
Men min familj är bäst. Hade aldrig klarat det om inte de fanns vid min sida. De är alltid så nära, även när vi är långt ifrån.
01 måndag Sep 2014
Posted Uncategorized
inJag vet inte om jag tänker hålla bloggen vid liv längre. På samma gång som den varit min bästa ventilation har den varit ett jobbigt moment och jag frågar mig ofta ”kan jag skriva det här” ”vem kommer läsa” så jag raderar och censurerar till den gräns att mycket inte längre har något innehåll. Ibland har jag gått in för mycket i detalj. Då har jag ångrat mig och mått dåligt. Undrat vem som hann läsa.
Antagligen kommer jag inte att radera hela bloggen. Kanske blir det bara ett inlägg då och då, för min egen skull. Kanske gör jag den privat.
04 söndag Maj 2014
Posted Blood Sweat & Tears
inNågot jag verkligen insett under min tid här, är vilken slags förälder jag inte ska bli.
Men jag har också insett något större, något viktigare, jag har insett vilken förälder jag vill och hoppas kunna bli.
Jag är osäker på många saker i mig själv, i mitt liv och i världen generellt (så som många i min ålder antar jag), men en sak jag alltid varit och kommer vara säker på, är mina föräldrars villkorslösa kärlek till mig och min syster. De sätter oss alltid i första hand. Vi skulle aldrig få ”cry it out”, som dagens nyblivna föräldrar så fint kallar det. De sitter där, och torkar mina tårar, hundratals mil bort.
Det är en sån otrolig säkerhet och tröst att veta att vart man än befinner sig och hur dåligt man än mår, så finns det alltid någon att vända sig till, någon som lyfter världen från dina axlar och reser dig upp utan att tveka.
Att jag hamnat hos just mina föräldrar är något jag kommer vara evigt tacksam för och något jag kommer göra mig värdig.
Om jag någon dag får egna barn, ska jag ge dem allt mina föräldrar givit mig. På det sättet hoppas jag att mina föräldrar får tillbaka allt de givit mig.
Att vara någons mor eller far är enkelt, men att vara en mamma eller en pappa är något gudomligt, något enastående stort!
Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet och min kärlek för er. Allt jag kan göra för stunden är att skriva detta och hoppas ni känner min villkorslösa kärlek för er.