Jag brukar som bekant inte vara särskilt nostalgisk, men den senaste tiden har jag inte kunnat låta bli att förundras över hur lite ansvar man behövde ta, för bara ett par år sen. Det skrämmer mig faktiskt lite att jag blivit ”vuxen” utan att jag lagt märket till det. Jag har tagit så mycket ansvar och fixat så mycket själv den här hösten. Andra har sagt att jag varit ”så duktig” som klarat vissa saker själv, jag har bara ruskat på huvudet och tackat. Men det slår mig nu. Jag är så duktig… Jag klappar aldrig mig själv på axeln, jag tycker sällan att mina framgångar är så bra, men nu inser jag hur många problem jag sprungit in i denna hösten och att jag tacklat dem utan att ens tänka efter. Förra hösten hade jag antagligen bara lagt mig i sängen och hoppas att problemen skulle gå över. Jag hade inte kommit särskilt långt mot mina mål med den inställningen (ett under att jag klarade mig genom gymnasiet).
Jag har givetvis fått hjälp från andra håll, men jag har fortfarande klarat av så mycket själv, saker jag aldrig ens tänkt på att jag skulle klara av.

Ikväll firar jag denna självinsikt med att lyssna på The Shins och tänka tillbaka på den underbara kvällen i somras när jag faktiskt fick träffa ett av mina favvoband, alla kategorier. Inte av nostalgiska skäl, mer av den lycka det ger mig att tänka att jag faktisk vågade gå fram och prata med dem.